jessicaaan

Har ni någonsin hamnat i en situation ni aldrig trodde ni skulle hamna i? En situation ni inte trodde skulle komma nu? Den situationen satt jag i för inte så längesen. När jag och min dåvarande partner valde att gå skilda vägar.

 

Jag ska inte ljuga för er, det är det jobbigaste jag har varit med om. Det är jobbigt fortfarande även fast det var nästan 4 månader sen. Jag blev så vilsen, jag visste inte vart jag skulle ta vägen den där dagen.

''Hur ska jag klara mig utan den personen som var den som lyste upp mina dagar? Hur ska jag klara av vardagen när jag inte får avsluta den med den jag tycker om mest?'' Det var tankar som snurrade runt i mitt huvud.

 

I början kunde jag inte ens köra bil hem med endast musik/radio, pratade jag inte med någon slutade bilresan med tårar och en panikkänsla. Det var för att jag kände mig så ensam, och det förstärktes när jag satt där ensam i bilen, ensam med mina tankar. Att sitta ensam på rummet var något jag inte heller klarade av då. Jag är evigt tacksam för alla mina vänner, mina vänner som har funnits där, stöttat mig och lugnat mig när jag håller på att kvävas av panik. Jag var i en svacka, där jag enbart grät, kunde knappt äta och kände inte för att göra något. Men jag tog mig alltid iväg och träffade vänner, för att fly från mina tankar och ensamheten.

 

Nu, flera månader senare så klarar jag av att vara ensam. Jag har lärt mig att hantera dessa stunder som jag förut drogs med ner i. Jag har idag inte samma panik över att behöva sitta ensam på rummet i 3 timmar, även om det ibland är skitjobbigt så kan jag idag hantera det. Och jag är stolt över mig själv att jag har tagit mig hit.

 

Jag har absolut inte kommit över den här människan, helt ärligt så tror jag inte att jag någonsin kommer komma över honom helt. För han gav mig så mycket lycka och kärlek som jag inte trodde fanns, och det är jag så oerhört tacksam över. Jag vet att jag gav honom något som alltid kommer finnas kvar hos honom, men jag hade kunnat ge mer.

 

Jag hade kunnat vara bättre för honom, jag skulle kunna vara en bättre verision av mig. En dag kanske jag får visa det, men den tiden är inte nu.

Hur jävla sårad och hjärtekrossad jag än var och är nu, så vet jag innerst inne att det här är det bästa för oss båda. Vi funkar inte att vara i en partner relation nu, så vi valde att lämna det och börja om. Vi försöker att ta oss till en plattform som vi kan stå på som vänner, för den här människan vill jag aldrig förlora. Jag kommer iallafall göra allt i min makt för att ha den här personen kvar i mitt liv, han är ju ändå den som känner mig bättre än någon annan och på ett sätt ingen annan gör.

 

Hur mycket jag än vill att det fortfarande ska vara vi, att vi ska funka ihop så måste jag bita i det sura äpplet och inse att vi inte gör det. Jag vet att den här killen inte var 100% lycklig med mig mot slutet, oavsett hur mycket bra jag gav honom så var inte det tillräckligt.

 

Man ska inte stanna i en relation bara för att man är rädd för ensamheten, känner du att du och din partner börjar glida ifrån varandra mer och mer, gör båda en tjänst och lämna förhållandet när ni fortfarande har något fint att se tillbaka på. Innan allting börjar gå utöver och bli till en katastrof. Jag vet att du älskar din partner, att det är den du vill vara med. Men ta dig en tankeställare, tänk efter riktigt noga. För hur bra det än är när ni har det bra, är det värt all den smärta du känner den tiden det inte är bra?

För hur mycket jag än älskar den här killen, så skulle jag aldrig hålla kvar honom för min skull. Allt jag vill är att han ska vara lycklig, och är det så att han inte kan vara det med mig, då låter jag honom gå. För jag vill inte vara med någon som inte känner att dem vill vara med mig till 100%.

 

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag höll fast i honom eller att vi höll fast varandra för att vi inte vågade släppa taget för att vi var rädda för ensamheten, det är svårt att gå ifrån något man inte vill släppa. Men ibland måste vi göra saker vi inte vill, vi måste våga ta steget. Sen måste vi fortsätta gå därifrån, och öppna ögonen och se att livet har annat fint att ge.

 

Jag kommer ta mig igenom det här, jag kommer klara det här. Det kommer kanske ta sin tid, men så småningom kommer jag ta mig dit. För jag är stark, det är dessa förjävliga stunder som stärker oss även fast vi känner oss som dem svagaste människorna just under dem. Med hjälp av alla mina fina vänner och denna fantastiska kille så vet jag att jag kommer klara mig. Relationen med honom kanske inte ser ut som jag vill, men att jag får ha honom kvar i mitt liv, bara det glädjer mig något otroligt.