Min ängel
För två år sen togs du ifrån mig här från jorden och blev den finaste ängeln. Att den här vidriga sjukdomen skulle drabba just dig, inte bara en gång utan tre. Fan. Önskar att jag hade kunnat tagit din plats, få känna den smärtan du fick, den du inte förtjäna att känna. Världens snällaste människa, drabbades av den hemskaste sjukdomen av dom alla, det är inte rättvist. Du borde leva här, oss mig där du hör hemma. Hatar att jag var så dum och inte tog mer tid med dig.. Hatar även av hela mitt hjärta att jag blev sjuk, och inte kunde träffa dig för du hade inte så bra immunförsvar. Hade jag vetat på din födelsedag att det var sista gången jag skulle se dig, då hade jag aldrig lämnat din sida. Nu, två år senare kommer jag på mig själv att tänka "nu ska jag gå upp och umgås med mormor" sen så kommer smällen att nej det går inte. För du finns inte hundra meter bort, eller ett samtal härifrån. Utan du är långt borta, på ett ställe där man inte kan nå dig.
Jag vet att du är på en lyckligare plats nu, där din smärta har upphört. Och du lever vidare med morfar, och ni är så glada tillsammans! Önskar att jag kunde få se er, där ni står tättintill varandra och ler enda upp till öronen. Jag hoppas att du tittar ner på mig från himlen och är stolt över mig, för jag är stolt över dig. Du är min hjälte, en riktig kämpe! Möter jag något tufft så tänker jag "klarar min mormor av att slå cancern två gånger, då klarar jag nog det här hindret som är mindre än hennes". Jag är så glad att just du är min mormor och den tiden vi fick tillsammans, jag kommer aldrig glömma dig. Jag saknar dig så himla mycket. Du får hälsa morfar, jag älskar dig♡
Kommentarer
Trackback
